Känslor,

Jag har funderat, och det är helt sjukt hur sport kan få en att känna så mycket olika känslor. Jag har ett riktigt starkt sportminne, en riktigt stark känsla, det är Champions League finalen 07/08, Manchester united-Chelsea. United vann på straffar. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag kände mig den kvällen i maj. Jag mådde så dåligt, Cristiano Ronaldo missade sin straff och då trodde jag det vart kört, Chelsea hade satt alla sina. Allt John Terry behövde göra vart att sätta sin boll imål och Chelsea skulle ha vunnit finalen. Men han missade! Den sjunde bollen skulle bli den avgörande, Ryan Giggs gick fram, satte bollen i mål, Anelkas skott räddades av Edwin van der Sar - United blev Champions mästare! På bara några minuter gick jag från att må så grymt dåligt till att känna en sådan lättnad att det inte går att beskriva.

Det är nog ett av mina starkaste fotbollsminne, visst - Att se United live på hemmaplan, det går inte att beskriva känslan. Men det är något helt annat, det vart något jag själv valt, att åka dit. Det vart en känsla av glädje.

Några andra minnen och känslor från sportvärlden kommer från detta OS som pågår just nu.

• När jag såg Anja Pärson crasch, för att bara dagen efter får se henna ta ett brons.
• När Patrik Järbyn gränslade porten och föll, han blev medvetslös ett tag för att sedan bli nertagen i en pulka. Både Anja och Patrik hade en sådan tur. Men deras crascher blir ett riktigt starkt minne från detta OS. Minnet kommer att förfölja en, och det man tänker på är att det kunde ha slutat mycket värre, en känsla som kommer bli kvar länge hos mig.
• Ett annat minne från OS blir Johan Olssons brons och Marcus Hellners guld. Johan kör halva loppet som etta medan Marcus låg först i klungan efter för att bromsa. När Marcus senare på upploppet går om alla för att ta sin första guld medalj. Det måste ha varit en underbar känsla för honom. Och det som fanns i mitt huvud var - hoppas nu att Johan får iallafall brons så han inte får den där j*vla fjärdeplatsen! Jag kände på upploppet hur nervös jag var. Jag levde mig verkligen in i loppet och som tur var så fick har bronsmedaljen, något som han verkligen vart förtjänt av!

Mycket, men just för mig så skapar sport sådana otroligt starka känslor. Det är glädje och besvikelser men framförallt förhoppningar. Om man lever sig in, så kan man känna allt man vill känna.

Andra känslor jag och säkert andra har kommer från filmer, men det är ett helt annat inlägg..